Båten Lilla Blå är en sann berättelse skriven av Per-Olov från Söderhamn för ungefär 25 år sedan. Lilla Blå är namnet på den segelbåt som familjen lärde sig att segla med. Idag är det segelbåten Felicia som tar dem över havets vågor i Söderhamns skärgård och längs Jungfrukusten. Här delar han minnen av segling, skärgårdsliv och båtsemester bland öar, kobbar och vikar.
Morgnar i skärgården
Tänk att få vakna upp i båten till det rogivande kluckandet mot skrovsidan. Det knarrar i förtöjningarna som har torkat under natten och fall-linorna som är dragna inuti masten klingar lätt. Kondensvattnet som bildats, formar rännilar på de små fönsterrutorna. Och, jodå, visst känner jag en liten fuktig fläck på madrassen rakt under ventilen. Eldslågan i spritvärmaren som står på durken flämtar till och dör ut. Morgonkylan tränger sig fort igenom det dåligt isolerade skrovet. Båten säger god morgon, så där som bara båtar kan.
Livet ombord
Vår lilla tax, som ligger på mattes arm, ser på mig med sina stora bruna ögon. Hon knorrar till, vrider på sig så att benen hamnar rätt upp i luften, drar en djup suck och somnar om. På avstånd hörs de dova kolvslagen från en fiskebåt på väg mot land med nattens fångst.
Jag får gårdagens segling i mina tankar. Känslan av den behagliga länsen vi hade den sista biten före natthamnen sitter kvar. Det mäktiga susandet av svanparets vingslag när de flög ikapp oss, för att sedan ljudligt landa i en lugn vik i söderläge. En säl gjorde oss sällskap en stund när vi korsade bukten. Det nyfikna huvudet visade sig först ett femtiotal meter bakom oss men blev sedan lite djärvare och var till slut alldeles framför stäven. Den tog till slut en sista titt på oss och vinkade sedan adjö med stjärtfenan.
Jag reser mig försiktigt upp för att inte väcka min kära. Hon kan gott få sova en stund till. Hennes ansikte lyser rött efter gårdagens solande i sittbrunnen. Jag skjuter undan den lätt gnisslande ruffluckan och konstaterar att vi fortfarande är ensamma i viken. Väl uppe i sittbrunnen viskar jag, -Kissnödig! Hunden kommer gäspande ut från ruffen. Eftersom vi är ensamma bryr jag mig inte om att ta på mig något extra. Långkalsonger och en sliten T-shirt kan gott duga.
Möten med djur och natur
Efter att vi har pinkat, jag bakom en buske och taxen mitt på gångstigen, följer vi stigen en bit. Ett svanpar, kanske de vi såg i går, följer taxen med blicken och för säkerhets skull bestämmer de sig för att simma ut några meter från den steniga strandkanten. Daggen i riset gör att jag blir kall och våt om fötterna, men vad gör väl det, det är ju sommar och solen har snart stigit tillräckligt för att dela med sig av sina varma strålar.
På andra sidan den lilla holmen ser jag ut över havet. En kusttanker avtecknar sig i diset vid horisonten. Undrar vart den är på väg? På en sten en bit ut i vattnet, ligger en mås och ruvar på sina ägg. Jag fyller mina lungor med den friska luften och inser att detta är få förunnat. Plötsligt bryts tystnaden av ett hundskall bakom mig. Jag vänder mig om och hinner precis se den slanka minkkroppen som pilar in under en stor sten. Jag tar några snabba steg och griper tag i hunden. Hon darrar av upphetsning och fnyser med utspärrade näsborrar. Hon vill inte alls bli buren. Jag bär ändå den ivrigt sprattlande taxen under armen resten av vägen fram till bryggan där ”Lilla Blå” ligger förtöjd.
En pärla i enkelhet
Tjugonio år gammal och drygt sex meter lång är hon. Det flammiga ljusblå skrovet är kantstött här och där och segelkapellet har sett sina bästa dagar. Några av mantågsstöttorna har blivit angripna av rost. Luckorna i mahogny skulle behöva en omgång lack. Vilken pärla, i all sin enkelhet!!
Jag hör ljudet av skramlande kastruller och i den svaga vinden kan jag känna doften av påssoppa. Taxen gnyr och viftar på svansen där hon står på bryggan invid båten. Matte sticker upp sitt rufsiga hår ur ruffluckan och kisar leende mot den uppåtgående solen. Mina tjejer!!
En ny dag till havs
Efter frukosten lyssnar vi på sjörapporten. De lovar svag sydostlig vind och klart väder. Vi diskar i det kalla havsvattnet och stuvar sedan alla lösa prylar i ruffen. Vi tittar i sjökortet och bestämmer oss för att fortsätta norrut. När vi har fått på oss flytvästarna, alla tre, kastar vi loss. Till en början fladdrar det bara i seglen men när vi väl passerat udden smäller det till lite lätt, seglen fylls av vind och vi skjuter fart. Vi hjälps åt att smörja varandra med solkräm, det kommer att bli en fin dag.
/Per-Olov Persson